På senare tid har jag stött på flera artiklar, bland annat på Svenska Yle, om förmögenhetsskillnader, hur de uppstår och varför de fortsätter växa. För mig är det rätt solklart varför det är på det här viset. Det handlar inte om särskilt krångliga teorier, utan om enkel matematik och en enkel bakomliggande logik. Det handlar om hur människor kan allokerar sin förmögenhet i produktiva objekt. I den här kolumnen tar jag inte ställning till inkomster och inkomstskillnader, det är en helt annan story.

Enligt Statistikcentralen är ca hälften av finländarnas nettoförmögenhet allokerad i den egna bostaden. Ursäkta bara, men enligt mig är den egna bostaden inget placeringsobjekt, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. Den egna bostaden är ett utgiftshål av enorma mått och sällan eller aldrig får man ut något i form av avkastning därifrån. Det skulle nämligen krävas att man säljer bostaden och flyttar till billigare eller på hyra. Förstås skapar en stigande bostadspriser en möjlighet till belåning, vilket har en viss roll i skapande av sin förmögenhet.

I bakgrunden till förmögenhetsskillnaderna döljer sig faktiskt en rätt enkel matematik. Medel allokerade i aktier, fonder och övriga placeringsobjekt/finansiella tillgångar hämtar avkastning till sin ägare på lång sikt, medan det egna boendet bara skapar kostnader. Det här är förstås en förenklad bild av verkligheten, men tillräckligt nära sanningen och tillräckligt irriterande för läsaren för att skapa vilda protester! 😉

Ju förmögnare en person är desto större andel av hennes nettoförmögenhet är allokerad i finansiella tillgångar och inte i egen bostad. Jag tog mig friheten att kombinera två tabeller som Statistikcentralen producerat (se länkens sida 25). Jag analyserade hur stor del av finländarnas nettoförmögenhet (bilagetabell 1 i länken) är allokerad i finansiella tillgångar (bilagetabell 3 i länken) i olika åldersgrupper.

Då får vi en sådan tabell:

Jag kunde likväl ha gjort jämförelsen mot helhetsförmögenheten, där lånen inte dragits av, men jag valde så här den här gången, utgången av de två jämförelserna berättar nämligen samma story ändå. I grafen används fraktilanalys, P25 representerar de 75% rikaste i landet, P50 de 50% rikaste, P75 de 25% rikaste, P90 de 10% rikaste osv.

Från grafen ser man med all tydlighet, att ju rikare person man är desto större andel av sin nettoförmögenhet är allokerad i finansiella tillgångar. Man måste minnas att i finansiella tillgångar ingår också depositioner, även om de just nu inte hämtar något. Jag uppskattar dock att en klar majoritet av de finansiella tillgångarna i de rikare segmenten inte är depositioner, utan aktier, fonder och övriga placeringsinstrument.

Speciellt anmärkningsvärt är det att titta hur stora skillnaderna blir bland de allra rikaste. P90 som representerar de 10% rikaste av alla allokerar inte långt när så mycket av sin förmögenhet som P99 (1% rikaste) i finansiella tillgångar. Om den rikaste 1% allokerar över 50% av sin förmögenhet i finansiella tillgångar och P90 (som också är rika) enbart 25-30% är det inte ett under att förmögenhetsskillnader uppstår. Man kan nästa påstå att det är häpnadsväckande hur lite P50 (rikaste 50%) allokerar i finansiella tillgångar, under 10% av sin nettoförmögenhet! Det här är en verkligt låg siffra och då pratar vi alltså om halva populationen!

Vad betyder det här i praktiken? Om vi tar som exempel en 45-årig P50 (alltså hör till de 50% rikaste) och jämför henne med P90 (rikaste 10%) märker vi från länktabellerna att 45-åringen har ihopskramlat 12.165€ medan P90 i samma ålder har hela 153.608€ i finansiella tillgångar. För att höra till den rikare delen av invånarna i vårt land krävs det med andra ord faktiskt inte särskilt mycket finansiella tillgångar. Svårast att komma med i den klubben har man som 65-74-åring, då krävs det redan 21.000€.

Om både P50 med 12.165€ och P90 med 153.608€ i finansiella tillgångar skulle vara så lyckliga att de fick 7% avkastning årligen på hela summan i 20 års tid visar sig förmögenhetsskillnadens matematik sitt verkliga lynne. Då jämförelsen startar är skillnaden 141.443€. P50 kommer att ha 47.074€ om 20 år medan P90 kommer att ha hela 594.414€! Skillnaden växer alltså till 547.340€ fastän båda fick samma avkastning på sitt kapital.

Vad skulle det då krävas att en P50 person komma förbi P90 personen på 20 år? Om mellanskillnaden på 547.340€ ska sparas ihop med 7% avkastning krävs det ett månatligt sparande på 1.040€/mån! Det börjar vara rätt mycket!

Vad kan vi lära oss av detta? För det första, precis som jag konstaterar i min Tips från coachen sida ska man verkligen inte köpa sig en så dyr bostad som banken anser att man har råd med som mest. Det äter helt enkelt en allt för stor del av inkomsterna, som behövs för övrigt leverne och sparande. För det andra borde man styra en tillräckligt stor del av sina inkomster till finansiella tillgångar och inte bara till kostnader och boende.

För det tredje borde man planera sin ekonomi så pass väl att en anmärkningsvärd del av de finansiella tillgångarna kan placeras med tillräckligt god avkastningsförväntning. För att kunna göra det behövs en tillräckligt lång placeringshorisont, så att risktagandet kan belönas.

Med de här råden kommer man väldigt långt, och förmögenheten byggs nästan obemärkt upp över tid. Du kan ta som ditt första mål på resan att nå det som krävs för att nå P50, och höra till de 50% rikaste i landet. Det handlar om ca 10-20.000€ beroende på åldersgrupp, och borde inte vara en omöjlig uppgift att genomföra. Därifrån sedan mot nya målsättningar!

Om du vill ha vägledning och hjälp med hur också du kan bygga sin förmögenhet, ta kontakt med oss så ser vi tillsammans hur just du kan göra detta!

Svenne Holmström

Skribenten fungerar som ekonomi- och placeringscoach www.holmstromgroup.com och den egna finansiella förmögenhetens andel av nettoförmögenheten är 30% i skrivande stund.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *